Eine Kleine Nacht Murder: Hur israeliska ledare mördar för att vinna sitt folks röster

Eine Kleine Nacht Murder: Hur israeliska ledare mördar för att vinna sitt folks röster…by Gilad Atzmon

FÖRFATTARE:  Gilad ATZMON جيلاد أتزمون

Översatt av  Kristoffer Larsson och granskad av Fausto Giudice

För att förstå det senaste förödande israeliska fälttåget i Gaza måste man på ett djupt plan begripa den israeliska identiteten och dess inneboende hat mot alla som inte är judar, och ett hat mot araber i synnerhet. Detta hat genomsyrar den israeliska läroplanen, det predikas av politiska ledare och framgår av deras ageranden, det framförs av kulturpersonligheter, det finns till och med inom den så kallade ”israeliska vänstern”.Jag växte upp i Israel på 1970-talet. Folk som tillhör min generation är nu ledare inom den israeliska armén, politiken, ekonomin, den akademiska världen och konsten. Vi fick lära oss att ”en god arab är en död sådan”. Några veckor innan min tjänstgöring i armén i början på 80-talet förklarade den dåvarande stabschefen, general Rafael Eitan, att ”Araber var hopklämda kackerlackor i en flaska”. Han kom undan med det, liksom med mord på tusentals civila libaneser under det första Libanonkriget. För att tala klarspråk: israeler kommer undan med mord.

Som tur är, och av skäl som jag fortfarande inte förstår, vaknade jag så vid ett visst skede upp från den dödande hebreiska drömmen. Vi en tidpunkt lämnade jag den judiska staten, jag klarade mig undan det judiska hativrandet, jag hade blivit motståndare till den judiska staten och all annan form av judisk politik. Men jag är i högsta grad övertygad om att det är min främsta uppgift att informera varje mänsklig varelse som står beredd att lyssna om vad det är vi har att kämpa mot.

Hur mycket sionismen än syftade till att omvandla judar och göra dem till vilket annat folk som helst genom att ”ge dem en alldeles egen stat”, så har den fullständigt misslyckats. Det israeliska barbariet som vi denna vecka och alltför många gånger tidigare har skådat är bortom bestialitet. Det är dödande för dödandets skull. Och det är urskillningslöst.

Det är inte många som är medvetna om den förödande realiteten att mördande av araber och i synnerhet palestinier är ett mycket framgångsrikt politiskt recept i Israel. Israelerna är sannerligen förvirrade. Hur mycket de än insisterar på att se sig själva som en ”Shalom-sökande”[1] nation så älskar de likväl att ledas av politiker med förvånansvärda rekord i olaglig mordverksamhet. Oavsett om det var Sharon, Rabin, Begin, Shamir eller Ben Gurion så älskar israeler att deras ”demokratiskt valda ledare” är stridslystna hökar med händer som droppar av blod och med ett solitt rekord i brott mot mänskligheten till hjälp.

Det är veckor kvar till val i Israel och det tycks som om både Tzipi Livni, utrikesminister och tillika partiet Kadimas kandidat till premiärministerposten, och arbetarpartiets kandidat, försvarsminister Ehud Barak, är tätt i hälarna på Likudkandidaten och den notoriske höken Benjamin (Bibi) Netanyahu. Livni och Barak behöver sitt lilla krig. De måste bevisa för israelerna att de vet hur man genomför en storskalig slakt.


Jul i Gaza, Petoro (Venezuela)

Både Livni och Barak måste förse den israeliske väljaren med några uppvisningar i förkrossande massmord så att israelerna kan lita på sitt ledarskap. Det här är deras enda chans mot Netanyahu. Det förefaller som om Livni och Barak öser tonvis av bomber över civila palestinier, skolor och sjukhus för att det är just vad israelerna vill se.

Dessvärre är israeler inte kända för att visa barmhärtighet eller nåd. I stället blir de lugna av vedergällning och hämnd, de hyllas för sin egna gränslösa brutalitet. När Dan Halutz, tidigare chef för det israeliska flygvapnet, tillfrågades hur det känns att släppa en bomb över ett tätbefolkat område i Gaza, gav han ett kort och precist svar. ”Det känns som en lätt vindstöt på höger vinge.” Dan Halutz’ kalla och dödliga förhållningssätt räckte för att han kort därefter skulle utses till överbefälhavare. Det var general Halutz som ledde den israeliska armén in i det andra Libanonkriget, det var denne man som gjorde sig skyldig till förstörelsen av Libanons infrastruktur och stora delar av Beirut.

Det verkar som om arabiskt blod omvandlas till röster inom den israeliska politiken. Det vore onekligen rimligt att anklaga Livni, Barak och nuvarande ÖB Ashkenazi för överlagt mord, brott mot mänskligheten och det uppenbara brottet mot Genèvekonventionen. Men det vore mer förnuftigt att ta i beaktande att Israel är en ”demokrati”. Livni, Barak och Ashkenazi ger israelerna vad de önskar: det kallas för arabiskt blod och måste komma i stora mängder. Detta upprepade mordbeteende hos israeliska politiker återspeglar viljan hos israelerna som helhet snarare än hos ett litet antal politiker och generaler. Vi har att göra med ett barbariskt samhälle vars politik drivs av blodtörst och dödliga böjelser. Missta inte, det finns inget utrymme för ett folk som detta bland nationerna.

Varför israelerna står så långt avsides från allt som har med humanism att göra är en stor fråga. De generösa och naiva humanisterna bland oss skulle kanske säga att ha-Shoah (förintelsen) tillfogade ett djupt ärr i den israeliska själen. Detta skulle kunna förklara varför israeler är så besatta med att odla detta minne tillsammans med sina bröder och systrar i exil. Israelerna säger ”aldrig igen” och med det menar de att Auschwitz aldrig får upprepas, detta ger dem på något sätt rätt att bestraffa palestinierna för brotten som nazisterna begick. Realisterna bland oss köper inte detta argument längre. De börjar nu erkänna att det är mer än troligt att israelerna är så oerhört brutala just för att det är så de är. Det går bortom rationalitet eller pseudoanalytiska antaganden. De säger: ”det är så här israelerna är och det är inte längre mycket vi kan göra åt saken”. Realisterna bland oss tvingas erkänna att mördande är hur israelerna tolkar innebörden av vad det är att vara judisk. Dystert nog tvingas många av oss erkänna att det inte finns något alternativt sekulär-humanistiskt judiskt värdesystem att ersätta det mördande hebreiska med. Den judiska staten finns för att bevisa att nationell judisk autonomi är ett inhumant koncept.

Jag växte upp i det Israel som fanns efter 1967. Jag uppfostrades i kölvattnet av Israelis mytomspunna seger, vi fick lära oss att dyrka ”israelen som skjuter från höften”, insatskommandot som avfyrar sina Uzi mot araber och besegrar fyra arméer på bara sex dagar.

Det må ha tagit mig två decennier innan jag förstod att israelerna som ”skjuter från höften” i själva verket var mästare på urskillningslöst mördande. Barak var en av hjältarna från 1967, han var mästare på urskillningslöst mördande. Den israeliska regeringen har tydligen precis godkänt hans plan på den största räden mot Gaza sedan 1967. Livni är mer eller mindre i min ålder och som vi kan läsa i tidningarna har hon internaliserat budskapet. Hon samlar nu på sig de nödvändiga meriterna för att räknas som en urskillningslös mördare. Både Barak och Livni för Israel och Palestina in i en slaktens valkampanj. Arabiskt och palestinskt blod är den israeliska politikens bränsle.

Jag kanske rent av skulle kunna föreslå Livni och Barak att det kanske inte hjälper dem i valet. Netanyahu är en genuin och äkta hök. Han behöver inte låtsas vara en mördare, och hur mycket jag än avskyr honom så har han ännu inte dragit in Israel i något krig. Han förstår nog bättre än någon annan vad avskräckningens makt handlar om.

[1] Förväxla inte shalom med fred eller salam. Fred och salam innebär försoning och kompromissande, shalom betyder säkerhet enbart för det judiska folket på omgivningens bekostnad.

Se denna video som Gilad Atzmon upptäckte och som avslöjar den store människovännen Elie Wiesel, samt andra videoklipp med Gilad, på http://palestinethinktank.com/ptt-tv/

 


Advertisements